Ute lyser ett hav av gult,rött,grönt och brund. Det prasslar härligt under fötterna och vinden gör allt för att ta de sista löven och göra träden klara för vintern. Sommaren har kommit och varit för länge sedan och allt omges nu av de fina färgerna och mörker.
Jag går runt hörnet och ser till min förvåning en ensam rosknopp som kämpar sig upp ur jorden.Brevid ligger alla andra sovande blommor och väntar på vintern.Min första tanke då jag såg rosen var - Ensam är stark.
Läste en bok engång minns inte namnet på den och inte heller vem som skrev den men där stod "Människan kan vara omringad av sina vänner, sin familj, sina barn och sina djur men när det kommer till kritan är hon ensam"
Jag plockar givetvis upp rosen och skall ta med den in och långt bak i huvudet undrar jag om det går? Den har ju ståt ute i minusgrader och kanske inte klarar värmen inomhus.Ändå tar jag upp den.
På vägen tillbaka ser ja de fina löven och plockar upp några och lägger med rosen och då kommer tanken - Ensam är sark? Drar på munnen, NÄ rosen behöver några löv för att "piggas" upp. Och så tycker jag att det är för oss alla levande varelser....
Vackert skrivet och så liten vacker ros och sanna ord; tack för det //mor
SvaraRadera