Jag minns det som igår, hur jag vaknade upp och tittade på min son som låg i en liten BB säng bredvid mig på sjukhuset som vi följande kväll hade lags in på eftersom lillen hade svårt att andas och vi hade lång väg hem....bara observation inget farligt sa dom. Den dagen hade vi nog änglarna med oss som av olika anledningar fört oss vidare till sjukhuset. Alla rum var upptagna men jag fick ligga i läkarens kontorsrum på en provisorisk säng.
Morgonen efter lyfter jag upp min son för att amma men han hänger i mina armar, som en trasa.....
och jag kan ännu idag ett år senare känna den känslan, så obeskrivlig, så utan vikt....
Eftersom vi är i ett kontor finns ingen alarmklocka så jag bär ut honom i korridoren och tittar mig runt.
En sjuksköterska nästan längst ner i korridoren vänder sig mot oss och ler.
Hennes leende stelnar och hon ser på mig och sakta börjar komma mot oss. Jag försöker säga nåt men det rinner bara tårar från mina kinder och väl framme hos oss får jag fram -jag tror han är död....
Hon för in oss i rummet igen och tittar på sonen.vi lägger ner honom på sängen och hon säger nä han är inte död men det är nog allvarligt jag måste hämta en läkare....
minuterna går sakta, som ett år.....
hon kommer tillbaka och säger de måste ta honom till läkaren men jag måste vänta för de kanske måste sätta dropp och då brukar barnen börja gråta så det är bättre jag väntar. Hon såg nog i vilken chock jag var i!
När hon kommer tillbaka med sonen säger hon det var värre än vi trodde, han reagerade inte det minsta då läkaren satte in kanylen och han har blod i urinen (hon hade bytt blöja) så vi måste få tag i ett rum åt er där vi kan jobba bättre.
Min man kommer.
Sen är dagarna fulla med slangar, sond matning, rädsla, sorg,förtvivlan, vit rum, ett fönster..... Jag frågar hela tiden ska han dö?
Alla tröstar kramar och vill inte svara på frågan....
3 dyng efter ligger jag på sängen med honom i min säng. Slangarna har jag redan dag 2dragit så att han får vara hos mig och läkaren säger det är bra.Då känner han din närhet....
Min man sitter i stolen i hörnet och försöker villa och jag jah...vad gör jag? det minns jag inte men helt plötsligt öppnar vår son sina ögon och försöker le.
Dagen då han föddes var ju hittills den bästa och lyckligaste stunden i mitt liv men där och då fylldes jag av en sådan ortolig glädje,lycka,kärlek och tacksamhet. Så svårt att förklara i ord men jag var så överväldigad.
Vi fick "behålla" vår son och efter nån dag fick vi åka hem.
Han blev starkare och friskare per dag som gick.
Så idag vill jag tacka gud, läkare, sjuksköterskor,städare ja alla på barnavdelningen för att ni räddade livet på vår son!
Tänk att idag kan vi gå hand i hand i jakten på nya äventyr!
Vet inte varför jag bloggar om detta men det måste ut.Kanske då kan man släppa det en aning, inte glömma men sätta det i ett fack i hjärtat och spara...
Vi är väldigt många som är tacksamma över att allt gick så lyckligt.
SvaraRaderaOch vi njuter också av att se lillen växa och utvecklas och få ta del av hans framsteg.
Stor kram till hela familjen!
Håller med torparmaja, det är en njutning att se den lilla krabaten växa och utvecklas, en liten solstråle är han för oss alla, snäll, go och glad....Tacksamheten är stor! Det är bra att det finns god hjälp att få när man behöver. Kan inte hjälpa att på tangentbordet det rinner en tår, eller rättare sagt flera...glädjetårar...Kram till er alla / mor
SvaraRaderaVilken hemsk tid de måste varit för er detdär!Tur att de slutade lyckligt!Var rädda om varandra.//Anette
SvaraRaderaNej men gud vad jobbigt :(. Men tur att allt är bra idag och att han utvecklas och mår bra, sen har han ju världens bästa föräldrar också!. Hälsa alla där hemma!
SvaraRadera